Sitter här i min 27 kvadrat stora lägenhet och inser att jag inte alls vill flytta.
Jag vill inte packa ner allting i kartonger och flytta hem till Falun för att förvara det i ett förråd.
Jag vill inte lämna Örebro, jag vill inte lämna mina vänner.
Ändå finns det något som tickar inom mig, något som säger att jag måste bort, iväg. Jag ä trött på den känslan, jag är trött på att alltid fundera på om jag verkligen är på det stället i livet jag skall vara. jag funderar på hur det skulle vara att vara tillsfreds med sig själv, med sitt liv. Jag tvivlar lite på att jag någonsin kommer känna så, därför tittar jag en extra gång på min fina lägenhet och packar sedan väskan med vetskapen om att nästa gång jag kommer hit skall detta hem styckas upp och plockas ned i lådor. Jag försöker att inte sörja utan se fram emot nästa avsnitt i mitt liv men det är svårt. Jag försöker se fram emot att jag inte har en aning om vart jag är om sex månader, men det gör jag inte. Det känns jobbigt, det tar emot. Samtidigt ligger det ett slags serenity över mitt beslut, jag vet att jag måste göra det. Jag känner hur jag tar avstånd från vänner och andra saker här för att göra det enklare att lämna.
Idag är det söndag. Söndagar är alltid värst, jag hatar söndagar.
Jag tar ett djupt andetag och går och fortsätter packa min väska. En vacker dag kommer jag nog också finna det stället där jag hör hemma.
Chasing Cars - Snow Patrol