Just nu är det inte roligt alls.
43 dagar kvar tills jag kommer hem. Det är inte roligt någonstans, hur ska jag överleva?!
Jag kan inte föreställa mig hur det kommer vara att komma hem till Sverige, ensam. Ingen underbar roomie som ser till att jag håller mig på mattan. Ingen fantastisk Linn som alltid har något att säga som piggar upp även den tråkigaste dagen. Ingen Natalie som fyller min dag med skratt och mina kvällar med galna upptåg. Ingen vacker marin som förgyller min tillvaro (nu är det nog visserligen slut på det, men ändå). Inga fantastiska utbytesstudenter som alla är helt jävla fantastiska och underbara, och ingen vacker Kristina som visar mig det Amerikanska sättet att leva.

HUR ska jag klara mig?!
Många av de underbara människor jag lärt känna här kommer jag ALDRIG mer se. Hur kan det vara rättvist?

Jag vill inte hem till gråa, tråkiga Sverige. Jag vill inte hem till all skit. Jag vill stanna här. Jag vill inte göra någonting annat.

43 dagar,
6 helger.
Det är för kort tid. På tok för kort.
Enda trösten är att jag kommer hem till min familj och att jag kommer vara med de första veckorna jag kommer hem. För jag kommer vara helt förstörd. FÖRSTÖRD.
Bäst jag går och lägger mig, måste ta vara på VARENDA sekund jag har kvar här.


1 Nov, Jenny Karlsson:
"Jag kan inte fatta att den här månaden snart är slut"
Nej Jenny, du har fan rätt. Inte jag heller.



Mitt liv räcker inte till.