näe, den här dagen har väl inte visat sig vara min bästa..

Vaknade och klädde på mig utan vidare värst krångligheter. Har dessvärre inte blivit mirakulöst frisk under natten. Näe, självkart tvärtom. Känns som om jag svalt en igelkott och kroppen värker på de mest underliga platserna.

Gick ut och skulle starta bilen, men fick omöjligt i nyckeln i tändningen.
"Vad i h..." tänkte jag och såg scenariot av en oöppnad mack och en stentokig Carla, i mitt huvud.
Kom iaf på den smarta idén att kolla så att det var rätt nyckel jag hade.
Självklart var det fel. Det var till en annan vit volvo. Mammas vita volvo.
Rusade in och hämtade min nyckel och då gick det genast betydligt bättre att starta bilen.
Tog mig fram till jobbet och klättrade upp för backen, halkade bara två gånger men gjorde inget plattfall.
Sen kom nästa problem. Fick inte upp dörren.
"Men vad i h...." tänkte jag för mig själv och såg för mig själv hur jag står där utanför när mina första kunder kommer och säger, "-Näe tyvärr, det går inte att handla, jag kommer inte in"
Med den bilden på näthinnan kom jag på hur min kära syster får upp den dörren. VÅLD.
Så jag tar i och sparkar det hårdaste jag har, självklart kommer jag in. Och självklart får jag hur ont som helst i foten.

Mitt nästa mål på dagen var KAFFE. Aldrig förr har jag varit i sånt behov av kaffe. Så jag slirar ut till kaffeautomaten med ett litet leende på läpparna. "Kaffe, oh underbara kaffe" maler mitt huvud om och om igen.
"Men varför har dom satt ett papper här, mitt på kaffemaskinen?" tänker jag när jag kommit fram till vad som för mig i den stunden påminde om en fontän i paradiset. Det var när jag skulle lyfta på papperet och trycka på knappen jag insgå vad det stog.
"UR FUNKTION"
"Va? Vadå ur funktion? Det är inte möjligt! Någon måste skojja med mig!"
Men icke. Den är trasig. Lika trasig som min hjärna.

Ungefär där får Emelie ett psykbryt och funderar verkligen på att skita i allt och gå och lägga sig på lagret. Skickar ett förtvivlat sms till min far där jag skriver "Kaffe! Det finns inget kaffe!" Varför jag gjorde det vet jag fortfarande inte.
Han rigner iaf upp och berättar att maskinen gick sönder igår. Och att jag nog överlevde, det var lika synd om honom, för han fick ju inget kaffe han heller nu.
Förkrossad bestämde jag mig för att gå vidare ändå.
Mina kunder behöver mig!

Sen kommer min pappa och chefen och ordnar lite provisoriskt kaffe. Det smakar inte gott, med det är kofein i alla fall.
Så nu mår jag lite bättre, och Helene räddade mitt humör lite när hon avslöjade att hon minsann har jobbat hela natten.

Sen finns det ju sånna som har det besvärligare ändå. Som en kund som blivit utelåst från sin lastbil.