Vaknade och mådde så konstigt imorse. Kunde först inte sätta fingret på vad det var för fel.
Ja, eller i alla fall inte för än min mor sa "Grattis på alla hjärtans dag".
PANG sa det och världen jämnades med marken.
Usch ja. Alla hjärtans dag. Dagen då alla som har någon ser fram emot, ja kanske till och med längtar till.
Men sånna som jag, sånna som är oälskade och äckliga. Vi flyr det som en vampyr i solljus.

Så vad gör man då?
Jo jag åker och gymmar och försöker tänka så lite på det. Sen spelar jag massa arg musik och håller mig så långt borta som möjligt från allt vad kärlek heter.

Men för ett år sen var det annorlunda. Eller ja, jag var ju fortfarande helt dum i huvudet. Men på ett annat sätt.
Jag var i Örebro i alla fall. Med älskade Camilla och söp tills solen gick ner. FAST jag hade en pojkvän som kanske till och med tyckte om mig. Något lär det ha varit för han budade en ros till mig. Och jag var inte ens hemma och kunde bli överraskad. Men den rosen betydde något i alla fall. För jag sparade då den i ett helt år. Eller, ja. Den fick försvinna när jag flyttade för då lämnade jag allt vad den stod för bakom mig.