Eller inte helt sömnlös. Jag kan ju sova, det tar bara ett tag innan jag somnar.
Först ska jag tänka igenom dom värsta scenariona som kan hända. Hur gräslig lägenheten är, hur jag och Camilla inte kommer överens utan bråkar och slutar prata med varandra, hur alla i min nya klass kommer titta på mig som det avskum jag är, hur jag är för dum för att klara minsta lilla tentan, hur det kommer komma miljoner nätter till då jag kommer ligga i fosterställning saknandes allt jag har förlorat.
Han jag har förlorat.

Ja ja jag vet, jag kommer träffa någon snart. bla bla bla.
Men jag vill inte, jag vill fortfarande inte. Kommer aldrig mer känna dom känslorna för någon som råkar ha en snopp.


Och skolan då, jag är verkligen livrädd för att misslyckas. Jag menar ingen verkar ju tro att jag kommer klara det, så varför skulle jag då göra det?
Kanske skulle jag känna mig lite bättre om någon faktiskt trodde på mig.
Eller kanske att mina föräldrar skulle vara stolta över att jag är den första av deras barn som ska gå högskolan. Men inte..
Valpar och bilar. varför ha plats för en dotter som ändå kommer misslyckas.

Jag är så jävla rädd just nu, då menar jag inte lite skraj. Jag snackar verkligen helt jävla LIVRÄDD. Svårt att andas rädd. Leta flyktvägar rädd.

Jag hatar nätter. Jag hatar nätter.