Usch, idag känner jag mig allt lite ensam. Önskar att jag hade någon att krypa ihop hos, kanske kolla på en film och bara mysa. Men så känner jag ju iofs alltid när det regnar.
Men som sagt, någongång lär jag väl mig stå på egna ben. Eller ja, det gör jag ju redan.
Någon gång kanske jag slipper känna känslan av saknad heter det väl.
Kan inte hjälpa att det känns som om en bit av mig fattas, något att luta sig tillbaka på.
Men men. Som sakt, om ett tag bleknar nog dom känslorna.
Så länge får jag väl jobba lite till och helt enkelt tränga tillbaka alla känslor till det svarta hål där dom hör hemma.

Tjing tjing