Fait accompli
2008-04-21 - 00:51:51Läs inte! Enbart massa känslosvammel som jag måste få ur mig.
Så jobbigt, ville knappast att det skulle sluta så här.
Förstår inte hur du tänker eller resonerar.
Vet inte vad du känner eller tycker.
Det enda jag vet är att jag tycker om dig alldeles för mycket för att klara av att bli behandlad så här av dig.
Jag trodde jag skulle klara det, men det visade sig att känslorna var för starka.
Sen när du ena dagen säger vissa saker och andra dagen behandlar mig som luft, ja då är det nog skönare att dö helt enkelt.
Jag trodde verkligen på oss, även fast det inte har funkat så bra alla gånger så trodde jag verkligen att vi skulle få det rätt den här gången.
Men tydligen tycker du inte att det vi hade eller jag var värd en till chans.
Jag önskar bara att du hade varit lite mer hjälpsam. När jag frågade kunde du helt enkelt ha sagt att:
"Tyvärr, jag känner inte för dig på det sättet"
Men så fort jag frågar slingrar du dig som Houndini själv.
Jag tror faktiskt inte att du en enda gång har sagt att du inte känner något för mig, att du inte tycker om mig. Då har du isf fler gånger sagt att du fortfarande tycker om mig.
Förstår någon hur förvirrad jag är?
Om jag bara visste vart jag hade dig skulle min värld vara lite ljusare.
Men istället får jag lämna allt och gå.
Nej, du har rätt.
Det finns inget som säger att jag kommer komma över dig den här gången heller. Jag har ju inte lyckats på ett helt jävla år. Men jag klarar helt enkelt inte av att vara något mellanting.
Sån är jag, det är alltid allt eller inget. Har alltid varit så och kommer alltid vara så.
Och nu ser det ut som om det blir inget, för jag kan verkligen inte vara din vän.
Varje gång du rörde mig svartnade det för ögonen och det kändes som om jag kunde sluta andas för att jag var så lycklig just då. Och att gå från det till att sitta och hoppas på att idag kanske du hör av dig. Det går verkligen inte.
Jag kommer inte finnas där nästa gång du får det jobbigt med din nästa flickvän. För om inte hon är jag, finns jag inte alls i ditt liv.
Om du bara visste vad jag upplevt det senaste året, hur jag mått, vad jag känt. Om du kunde känna allt det, hur jag hoppats på att slippa vakna dagen efter för att du inte fanns i mitt liv. Då kanske du kunde förlåta mig för att jag faktiskt gjorde slut. Du mådde kanske dåligt i någon vecka, max någon månad, sen var du lycklig med en annan igen. Och ungefär då, när du träffade henne mådde jag som sämst.
Och sen nu när du började säga vackra saker igen så trodde jag självklart på dig. Jag svalde allt med hull och hår. Jag kunde aldrig tro att du enbart sa det för att se om du kunde få mig igen så du kunde laga ditt trasiga ego. Men jag svalde betet och släppte allt annat för din skull.
Det var du som höll mig i handen, det var du som kysste mig först, det var du som kysste mig när jag gick. Varför?
Varför gjorde du så och lät mig hoppas?
Ytterligare en detalj som pekar på att du faktiskt tycker om mig.
Dom finns överallt, dom små detaljerna som pekar på att du faktiskt tycker om mig.
Du sa till och med något sådant för bara en vecka sen.
Så varför varför varför låter du mig bara gå?
Ett litet ord kunde ha hindrat allt det här, men nej.
Snälla, låt mig inte gå.
Snälla, hindra mig.
Snälla, bevisa att jag har fel.
SNÄLLA! Jag vill verkligen inte det här!
Om du läste ända ner hit så får du fan skylla dig själv, jag varnade dig gjorde jag inte?
Så jobbigt, ville knappast att det skulle sluta så här.
Förstår inte hur du tänker eller resonerar.
Vet inte vad du känner eller tycker.
Det enda jag vet är att jag tycker om dig alldeles för mycket för att klara av att bli behandlad så här av dig.
Jag trodde jag skulle klara det, men det visade sig att känslorna var för starka.
Sen när du ena dagen säger vissa saker och andra dagen behandlar mig som luft, ja då är det nog skönare att dö helt enkelt.
Jag trodde verkligen på oss, även fast det inte har funkat så bra alla gånger så trodde jag verkligen att vi skulle få det rätt den här gången.
Men tydligen tycker du inte att det vi hade eller jag var värd en till chans.
Jag önskar bara att du hade varit lite mer hjälpsam. När jag frågade kunde du helt enkelt ha sagt att:
"Tyvärr, jag känner inte för dig på det sättet"
Men så fort jag frågar slingrar du dig som Houndini själv.
Jag tror faktiskt inte att du en enda gång har sagt att du inte känner något för mig, att du inte tycker om mig. Då har du isf fler gånger sagt att du fortfarande tycker om mig.
Förstår någon hur förvirrad jag är?
Om jag bara visste vart jag hade dig skulle min värld vara lite ljusare.
Men istället får jag lämna allt och gå.
Nej, du har rätt.
Det finns inget som säger att jag kommer komma över dig den här gången heller. Jag har ju inte lyckats på ett helt jävla år. Men jag klarar helt enkelt inte av att vara något mellanting.
Sån är jag, det är alltid allt eller inget. Har alltid varit så och kommer alltid vara så.
Och nu ser det ut som om det blir inget, för jag kan verkligen inte vara din vän.
Varje gång du rörde mig svartnade det för ögonen och det kändes som om jag kunde sluta andas för att jag var så lycklig just då. Och att gå från det till att sitta och hoppas på att idag kanske du hör av dig. Det går verkligen inte.
Jag kommer inte finnas där nästa gång du får det jobbigt med din nästa flickvän. För om inte hon är jag, finns jag inte alls i ditt liv.
Om du bara visste vad jag upplevt det senaste året, hur jag mått, vad jag känt. Om du kunde känna allt det, hur jag hoppats på att slippa vakna dagen efter för att du inte fanns i mitt liv. Då kanske du kunde förlåta mig för att jag faktiskt gjorde slut. Du mådde kanske dåligt i någon vecka, max någon månad, sen var du lycklig med en annan igen. Och ungefär då, när du träffade henne mådde jag som sämst.
Och sen nu när du började säga vackra saker igen så trodde jag självklart på dig. Jag svalde allt med hull och hår. Jag kunde aldrig tro att du enbart sa det för att se om du kunde få mig igen så du kunde laga ditt trasiga ego. Men jag svalde betet och släppte allt annat för din skull.
Det var du som höll mig i handen, det var du som kysste mig först, det var du som kysste mig när jag gick. Varför?
Varför gjorde du så och lät mig hoppas?
Ytterligare en detalj som pekar på att du faktiskt tycker om mig.
Dom finns överallt, dom små detaljerna som pekar på att du faktiskt tycker om mig.
Du sa till och med något sådant för bara en vecka sen.
Så varför varför varför låter du mig bara gå?
Ett litet ord kunde ha hindrat allt det här, men nej.
Snälla, låt mig inte gå.
Snälla, hindra mig.
Snälla, bevisa att jag har fel.
SNÄLLA! Jag vill verkligen inte det här!
"Everytime I close my eyes I see
Your body over me
And I can't fall asleep
And i know..
Your my magic emotion!"
Your body over me
And I can't fall asleep
And i know..
Your my magic emotion!"
Om du läste ända ner hit så får du fan skylla dig själv, jag varnade dig gjorde jag inte?
Kommentarer