Det var en gång en flicka. Låt oss kalla henne Idiot. Hon var en helt vanlig tjej på 23 år. Hon bodde med en väldigt vacker flicka som vi kallar Kombo i en medelstor stad någonstans i Sverige.
En Lördag bestämde sig Idiot och Kombo att de skulle ha en liten förfest varpå de glada själarna skulle åka in till stadens centrum och gå på krogen.
Det kom lite trevligt folk och stämningen var härlig. Kvällen flöt på och den lilla lägenheten i den medelstora staden fylldes med lagomt mycket folk.

12 timmar senare ungefär vaknar Idiot upp. Hon ligger i sin säng och känner sig på något sätt tyngd. De få hjärnceller som klarade sig börjar förgäves kämpa för att hitta varandra. Men det misslyckas. Hela kvällen är borttappad. Idiot har ingen aning om vart hon var, med vem, hur hon kom hem eller vad hon har gjort. Förtvivlad pressar hon de sista stackars hjärncellerna och fragment från kvällen kommer tillbaka.
Skrapsåren som fyller hennes ben påminner henne om att hon blev eskorterad hem av en riddare i skinande rustning. Denna underbara man är den enda som vet vad hon har gjort hela kvällen.
Allt som dagen går kommer fler fragment tillbaka.
Vem var mannen i skepparkrans, kavaj och polotröja?
Hur kom de in till staden?
När kom hon hem?
Vad har hon gjort av alla pengar på?
Varför är hennes telefon sönderplockad och luktar starkt av öl.

Svaren kom sakta och ofullständiga.
Henrik hette mannen, och han hade visst hennes telefonnummer fick hon bittert reda på när han ringer dagen efter.
Det var en taxi som forslade dem in till staden var Kombon vänlig att berätta.
När hon kom hem vet hon antagligen inte än idag, men hon har något svagt minne av att det hade börjat ljusna. Kunde det vara så illa?
Pengarna är borta, ett kvitto hittar hon i plånboken som tyder på att hon köpt öl.
Spiken i kistan är när en minnesbild avslöjar att hennes så gott som nya telefon hamnade i ett skyhögt ölglas och därför inte vill fungera.

Ångest.
Vemod.
Ånger.

Idiot är arg på sig själv och vill helst aldrig mer se sig själv.