Hej hej!
Sitter här och mår pyton men insåg att jag lovade er ett inlägg om vad det är som är jobbigt med att dra iväg så som jag gjort och nu ska göra den 26 september (köpte biljett idag).

Det känns ibland som om jag rymmer från att växa upp, folk runt omkring mig skaffar familj/jobb men jag jag packar väskan och drar istället. Egentligen så borde jag ha försökt fått tag på en givande praktikplats/jobb i höst för att gynna min karriär. Men vad gör jag? Jo jag tar de få sparpengarna jag har och bränner allt på en vistelse i Florida ist. Visst jag ska plugga, men hade det inte varit bättre att skaffa en ûbergrym praktikplats kanske? Joo..

Sen är det inte lätt att bara slita upp och lämna allt heller, jag har ju tidigare skrivit att det varit jobbigt att pendla mellan Falun och Örebro eftersom det känns som om ju mer jag pendlar desto mer glider jag ifrån vännerna på båda ställena. När jag är i Falun borde jag ha varit i Örebro och vice versa. Nu när jag är på andra sidan Atlanten så blir det ju självklart så att jag glider ännu mer ifrån alla. Jag är trött på att vara en opålitlig punkt som aldrig vet vart den ska vara.

Familjen är ju också en faktor, i alla fall om man kommer från en sådan fantastisk familj som jag gör. Jag älskar min familj och utan dem och mina vänner är jag ingenting. De stödjer mig självklart i den här resan och är även anledningen till att jag har möjligheten att åka. Men det är så tungt att behöva vara ifrån dem, jag är alldeles säkert i mångas ögon en riktig morsgris/farsgris, men det står jag för. Jag älskar min familj och jag vill inte vara ifrån dem. Visst är det påfrestande att vara med dem hela tiden, därför har det varit så bra att bo i Örebro. Då har jag haft möjligheten att åka hem över en helg. Visserligen är 3 månader en väldigt kort tid, men min oroliga sida påminner mig om hur fruktansvärt fort saker och ting förändras.

Slutligen så känns det jobbigt att ännu en gång få lov att flytta ned i lådor och leva i en resväska. Jag är snart 25 år och har inte lyckats bott i samma lägenhet längre än två år. Jag har aldrig fått upp allt jag vill ha på väggarna innan det varit dags att plocka ned allt igen. Exakt så är det nu, jag började få ordning på lägenheten och riktigt börja älska den. Men nu måste jag ner och börja stycka upp den igen. Och det är inta bara lägenheten jag förlorar utan det är dessutom vännerna och hela tillvaron. Började äntligen trivas i Örebro igen efter jag kommit hem från USA, jag började gilla situationen och känna att jag kanske hade hittat hem. Men icke, då sliter vi upp allting igen.

Som ni förhoppningsvis förstår av denna mycket förvirrande och osammanhängande text (jag skyller på feber), så är det inte bara att åka. Jag slår vad om att flera av er önskar att ni vågade åka någonstans så här, men ni törs helt enkelt inte. Vill ni veta en sak?

Jag törs inte heller. Jag törs inte oc jag vill inte, men för att inte bli missnöjd när jag är gammal tvingar jag mig. Istället för att köpa ny mobil/dator/bil tar jag mina hårt ihop arbetade pengar och bränner de på en resa jag egentligen inte vill göra. Det hade varit galet mycket bekvämare att bara lulla på där i Örebro och låta dagarna passera. Men det tillåter inte monstret i mig, monstret som aldrig känner lugn utan alltid driver på mig och aldrig låter mig finna ro. Därför stoppar jag huvudet i sanden och beställer biljetter utan att tänka på det och inbillar mig att det är det här jag vill. Annars kanske jag ångrar mig, och det är faktiskt så att jag ångrar mig hellre för något jag har gjort än att ångra något jag inte gjorde.

Man vet aldrig vart livet för en, det enda man kan göra är att själv se efter vart man hamnar..

 

---