Varför ställer man en fråga,
som man egentligen vet svaret på,
och det är ett svar man verkligen inte vill höra
 för att det gör så ont.

Men ändå så ställer man den frågan,
och får just det svaret man visste att man skulle få,
som man inte ville att han skulle ge.
Och ändå, fast man redan visste vad svaret var
gör det så förbannat jävla ont,
som man visste att det skulle göra,
om han gav det svaret
man inte ville höra,
fast som man visste att man skulle få.

Så varför utsätter man sig för den smärtan som är så väntad?
Jag misstänker att det har något att göra med förnekelse.
I alla fall i mitt fall, jag förnekar fortfarande att han inte tycker om mig.

Men även om jag trots allt vet det, så är det en fråga jag inte kan fråga.
För jag vet att det svaret kommer krossa mig totalt.
Fast jag vet ju redan svaret
Jag vet att det inte är det svaret jag vill ha.
Jag kan exakt höra hans ord
Ett enda ord som skulle få mig att kräkas av smärta.
Ett ord bestående av tre fjuttiga bokstäver.
Ett ord man hör ungefär 100 gånger om dagen, minst.

Men att höra det från honom,
i samband med den frågan.
Skulle krossa mig totalt,
förinta alla mina framtidsdrömmar,
och slita ut det sista som finns kvar av mitt hjärta.

---

Och hur länge ska han vara min framtidsvision?
Varför ska han finnas i mina drömmar och tankar?
Jag vill inte ha honom där.



"Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst."