Jag är sjukskriven.

Jag kommer snart falla. Ångesten kommer strax sluka mig. Känns lite jobbigt att sitta och vänta på den. men vad gör man inte?

Det är dom här nätterna jag saknar någons famn. Det är skönt att det iaf inte är hans famn jag längtar efter specifikt. Nej, det är lite mer diffust. Visst tänker jag på honom allt som ofta, men inte varje dag som förut. Jag tror att mina känslor börjar komma till ro med att det aldrig mer kommer bli vi två, visst det sliter i hjärtat när jag skriver det. Men det är ett faktum. För var dag som går så inser jag att jag inte är kapabel att ha en pojkvän. Jag är medveten om att jag är världens sämsta flickvän, och jag vill verkligen aldrig mer utsätta någon för det jag utsatte honom för. Visst, jag var itne elak mot honom jämt. Men det enda jag kommer ihåg är dom gångerna jag var det. Jag får svårt att andas och vill krypa ur skinnet på mig själv för att sen hoppa på mig. Jag är en hemsk människa, det kan jag inte förneka. Jag önskar verkligen att jag inte hade slösat bort dagarna med honom på det sättet.

Jag har en orolig själ, jag hatar att vara still. Jag kan aldrig nöja mig och jag är aldrig lycklig.
Hur skulle någon kunna hålla mig tillfredsställd när jag själv inte klarar att vara nöjd en sekund?

Jag måste lära mig dra nytta av min rastlöshet. Då kommer jag göra stora saker i mitt liv.